Jag är skoputsaren
 på Boulevard du Temple

1838 erbjuder Samuel F. B. Morse ett förevisande av sin telegraf för Louis Daguerre i utbyte mot att Daguerre demonstrerar sin fotogafiska process. Morse får se vyn över Boulevard du Temple. Efter mötet skriver en av förundran träffad Morse hem till New York Observer: "You cannot imagine how exquisite is the fine detail portrayed. No painting or engraving could ever hope to touch it."

Fotografiet ljög omgående. Redan Joseph Niépces bild, ansedd som historiens första fotografi, en exponering på åtta timmar av fasader och tak, visar omöjliga skuggor och solljus från flera håll (1826 eller 1827). I Daguerres vy av boulevarden (1838) har den långa exponeringstiden och kopparplåtens låga känslighet inte registrerat trafiken. Modernitetens stigande larm, flanörer, hästar och vagnar, har rört sig för fort. Kvar i ödestaden och minnet är endast en skoputsare och hans kund.

Fotografiet talade genast sanning. Niépces första bild meddelar att sol och ljus är något annat än kalender och optik. Daguerres boulevard bär prägel av något gömt som uppenbaras - en parallellvärld av uppehåll och vila, en vila tåligare än rusningen och besittande en högre rang av synlighet, kanske av verklighet?
 

Jag är skoputsaren på Boulevard du Temple. Jag är den som sitter still. Den som i sin orörlighet äger den mest uthålliga verkligheten och synligheten. Den som är beredd att göra tjänst på sätt du inte anade var möjliga. Men bara för dig som vet att stanna. Vet att vila. Med mig. Intill.