Hannos Periplus - notverk
 Text | Notverk | Annotationer till Annônos
 

Anger i noter förekommande platser, samt
visar approximativ skala över seglingsdygn
enligt Herodotos och Skylax nedan.

JPG 72ppi - 250 KB

Översättning och notverk finns tillgängliga pdf. PDF-versionen använder ett fulltaligt typsnitt för de grekiska tecknen.

Av källorna till detta notverk bör främst tre framhållas: JB, JR, WFGL och S. G. Khalafs webbplats Encyclopedia Phoeniciana - se vidare källförteckningen vid sidans fot.

*

Hanno [1], Kartagernas kung [2], Hans havsfärd runt [3] de libyska kusterna bortom Herakles stoder [4], vilken han också uppsatte i Kronos tempel [5], sägande [6] följande

Inledningen anses inte höra till den puniska originalinskriptionen. I översättningen har den därför getts en sättning vilken skiljer den från textens övriga kropp.
   Detta segment uppvisar också grafologiskt en annan stil än övrig text i manuskriptet. Texten är här mindre och mer ekonomisk - kanske för att den skrivits efter huvudtexten och inpassats i det utrymme som fanns kvar på arkhuvudet.

De flesta editioner avdelar texten i titel och arton strofer (dock inte JB), och detta har bibehållits för att låta textkroppen utagera dess tydligt mnemoniska karaktär: Vad vi ser är - bland annat - en kom-ihåg lista avsedd för efterlevande.

[1] Αννωνος | Annonos. Av det  puniska Annon | Mild, full av nåd.

[2] βασιλέως | basileos | Kung. Avser Kartagos härskare, sufet, en juridisk-religiös magistrat.

[3] περίπλους | periplous. Ordet avsåg både rundsegling och redogörelse för rundsegling, samt betecknade manualer för navigeringen av bestämda havsområden.
   Betydelserna förknippade med periplous har även styrt ordval vid beskrivningen av seglatser. Sättet att 'gå nära kring' kusterna har lett till översättningens "intill" och "vid" m.m. Ordet "Omsegling" har undvikits då det konnoterar omseglingar av jorden.

OIMI vill hävda att Hanno omseglade hela den afrikanska kontinenten (av detta följer att texten måste vara stympad, vilket OIMI också hävdar). Till stöd för detta anförs bl.a. Plinius d.ä. [se vidare stycke 1]. Ett annat argument är att ordet periplous inte skulle ha använts om skildringen inte avsåg en "omsegling" i modern mening. Detta är felaktigt.
   Ordet periplous användes ofta för sjöfärder av helt reguljär typ. Så kunde en färd runt Medelhavet kallas periplous - med andra ord en färd nära kusten intill en inre periferi. Vidare är t.ex. verket Periplus av Erytreiska havet (1:a århundradet e.kr.) inte en skildring av en omsegling utan ett slags summa av flera sjöfärder på Indiska oceanen, o.s.v.

[4] Herakles stoder: Gibraltarsundet. Exakt vad som i antiken avsågs med "Stoderna" är långtifrån självklart. JR ger en översikt av frågan och finner att vad som troligen avses i Hanno är sundets östra ingång.

[5] Kronos är den grekiska motsvarigheten till kartagernas gud Baal Hammon.

[6] "Fästande följande" skulle ta fasta på originalets av JB identifierade tendens mot allitteration, samt till det mnemoniska projektet: att fästa i minne. Jag har valt det friare "sägande" för att smitta texten med oralitet - en annan av originalets egenskaper: Inskriptionen lästes med största sannolikhet högt för besökarna i Baaltemplet.

Kartagerna fann för gott att Hanno borde färdas bortom Herakles stoder för att grunda libyfenikiska städer. Han avseglade med sextio skepp om femtio åror, med många kvinnor och män, trettiotusen till antal, jämte förnödenheter och andra förråd.

Det stora antalet kolonisatörer har ansetts osannolikt. Sjöhistoriker har velat sätta ett maximalt antal vid 5000 personer.
   Men de sextio skeppen är förmodligen endast den militära eskorten - skepp under direkt överbefäl av Hanno. Inget sägs om flottans totala storlek och beskaffenhet, varför de omvittnade trettiotusen kan vara korrekt.

OIMI menar att en lakun befinns mellan styckena 1 och 2 då resenarrativets text inleds vid stoderna. OIMI finner det sannolikt att färden från Kartago till Gibraltar fanns skildrad i det förlorade originalet.
   Plinius d.ä. hävdar att Hannos expedition utgick från Cadiz i Spanien. Om så är fallet blir den tänkta lakunen avsevärt mindre, om den alls kan antas. Cadiz kan ha fungerat som uppsamlingshamn för den brokiga kolonisatörsflottan och därmed ha tagits till utgångspunkt också för redogörelsen.

169 et Hanno, Carthaginis potentia florente, circumvectus a Gadibus ad finem Arabiae navigationem eam prodidit scripto ...

169 så också Hanno, som, då Kartagos makt blomstrade, gjorde en omsegling från Cadiz till Arabiens ände - en resa vilken han skildrade i skrift ...

Plinius d.ä.
Naturalhistoria
II:67.169

Plinius - liksom Herodotos före honom - säger explicit att han inte har tillgång till Hannos originaltext. 
   Uppgifterna att Hannos färd egentligen varit en komplett rundsegling av Afrika är i dagsläget helt omöjliga att verifiera. Trots detta har flera editorer försökt framkasta spekulationer till stöd för detta, senast WFGL, vilken ältar tesen att Hannos mål var gulddistrikten i Transvaal (Zimbabwe).
   Samtliga teser av detta slag måste utgå från att texten att stympad - i ett första skede medvetet för att skydda handels- hemligheter, d.v.s. att tempelinskriptionen var ett censurerat destillat av den egentliga rapporten, sedermera godtyckligt under textens transmission genom seklerna. 

[2] Flera kommentatorer har underlåtit att ge akt på att sannolikheten för att finna betande djur vid saltvatten är låg - än mer så då platsen beskrives som ett av flera djur nyttjat vattenhål. Vid försök att lokalisera dessa platser (där djur explicit anges som betande) är en utgångspunkt att det rör sig om sötvattendammar långt mer sannolik. Se även not 10:1.

Tensifts mynningsområde har föreslagits vara denna lagun. Färdades man istället uppför Oum er Rbia, skulle lagunen vara en av denna flods många näraliggande sjöar.

[2] Καρικόν τε τε̃ιχος κὰι Γύττην κὰι Άκραν κὰι Μέλιτταν κὰι Άραμβυν.

Koloniernas exakta position har ännu inte kunnat fastställas då den arkeologiska bilden är både bristfällig och mångtydig. Ett generellt område mellan Oum er Rbia och Tensift kan antas.

Karikon Teichos: WFGL anger Azzemour, där kartagiska gravar påträffats. JR anger Safi eller Mogador. Det grekiska Teichos betyder Muren eller Fortet, medan adjektivets ursprung är oklart.
    Hebreiskans Qiriah | Stad samt det puniska Kir med samma betydelse kan i någon variation ha transkriberats till Karikon. Kartago hette på puniska Kart-Hadasht | Nya staden, -landet. Andra exempel på variationer av Kir och Qiriah finns i Septuagintan, där Kartago benämns Kariaqarbok och Kariaqiareim. 
   WFGL - vilken anser att Oum er Rbia är den flod som avses i stycke 4 - anger ett ursprung i det arabisk-persiska ordet Khalig | Bukt, flod, kanal. Karikon Teichos skulle då betyda Flod [-mynningen med en] mur, kanske betecknande den sandbank som innesluter Oum er Rbias mynning och omöjliggör överfart för större fartyg.

Gytte: El-Jadida, där kartagiska nekropoler påträffats. Senare (100-talet e.kr.) angav Ptolemaios på sin Afrikakarta denna plats som en viktig hamn: Mysocaras portus.
   Namnet kan komma ur arabiskans Chott | Saltsjö, -träsk, eller vara en korruption av segmentet Jadi i El-Jadida. [WFGL]

Akra: Kap Beddouza, El Jorf-Lasfar [WFGL]. Det grekiska ordet betyder punkt, udde, och dess ursprung har härletts både till puniskans Rash | Udde, eller Hakra | Fort, befästning.

Melitta: Oualidia. En lagun med en naturlig och mycket gammal hamn. Namnet kan stamma ur det hebreisk-fenikiska Melet | Murbruk, cement, d.v.s. namnet beskriver fortets murar.

Arambys: Ön Mogador, belägen mittemot Essaouira. Utgrävningar antyder att platsen var bebodd under tidiga 600-talet f.kr. WFGL anser att namnet kan ha sprungit ur arabiskans Raml | Sand. Kusten uppvisar här höga sanddyner.
   Fenikiska lämningar av keramik, liksom av skal och färgpigment visar att man extraherat purpur ur skaldjur på denna plats.

WFGL anser Massa vara Lixos, bland annat därför att den viktiga staden Ilegh befanns nära Massas källor och flodens dalbädd hör till områdets bördigaste. WFGL ser också ett trovärdigt scenario för ordets förvanskande: Ilegh till Lix (så till textens Lixos för platsen och lixitai för folket).

[2] OIMI identifierar här en lakun och översätter:

After we hired interpreters from them, we sailed along the desert coast southward for two days |...| And from there again we sailed towards the east for a full day ...

OIMI finner således i satsen ett tillbaka- syftande på en icke nämnd ort ("And from there") och hypostaserar en lakun. Andra editorer - som JB, JR, AEN, Bunbury, Schoff och Harris - gör inte det.

[3] Textens uttryck för väderstreck kan inte jämföras med moderna begrepp - man går mot ”middagshöjden” för söderut t.ex. [JR]. Här bibehålls ett uttryck - "mot solen" istället för "österut" — för att ge en känsla för hur dessa uttryck sig kan te sig.
    Att detta val görs just i detta stycke ka synas godtyckligt, men här berörs Kerne och solen samtidigt. Kerne är viktig i texten, orten utgör textens centrala brytpunkt, och solen spelade alltid en central roll för fenikierna i deras namngivning av platser - Solens fort, Solens boning, Solgudens klippa m.m.

[4] Κέρνην | Kerne kan härma det fenikiska Khernaa | Den sista boplatsen. WFGL förslår dock att det är en förvanskning av Ganar - ett namn ännu använt för ökenområdet vid Arguinbukten.
   Lokaliseringen av Kernes ö har visat sig svår. En utgångspunkt har varit att postulera ännu ett skrivarfel där 5 ersätts med 15 (Ε till ΙΕ). Den angivna omkretsen på omkring 900 meter ökar då till över 2,5 kilometer. Skrivaren kan även ha misstagit diameter för omkrets: Med en diameter på 900 meter får ön likaså en storlek som är trovärdigare för grundandet av en koloni. 
   Kerne har identifierats med ön Herne utanför Västsaharas kust i Rio d'Oros bukt, nära Dakhla (Villa Cisneros). Herne är dock betydligt större än de angivna måtten.
    Andra, som WFGL och JR, har velat se Kerne som någon av öarna i Arguinbukten. Detta placerar ön längre söderut, och gör den av kartagerna utförda positions-bestämningen markant missvisande.
    JR, som starkt motsätter sig rättelser av originalets text, menar att öarna i Argiunbukten är de enda som liknar vad som beskrives: En mycket liten ö nådd efter en dagseglats åt öster. JR påpekar också att buktens öar kan ha ändrat skepnad - förstorats, förminskats, eller helt försvunnit - sedan Hannos dagar.

[5] Uttrycket "mittemot" kan kanske förstås utifrån den gamla föreställningen att den afrikanska kontinenten var formad som en triangel med spetsen nedåt, men kartagerna kan inte tillskrivas en 'geometrisk-grafisk' metod - därtill är stycket för allmänt hållet. 

Kerne var den från Kartago mest fjärran kolonin, vilket anses vara skälet till att man här utförde en positionsbestämning. Bortom Kerne vidtar den egentliga upptäcksfärden, en färd jämte kuster dittills okända för kartagerna.

[6] Alternativa svenska uttryck kan tänkas här. Texten använder termer betecknande "likhet" och "jämbördighet" i vid mening - inte geografisk exakthet. [JB]
   Förmodligen avses en jämförbarhet i seglad distans, d.v.s. kartagerna beräknar att sträckan Kartago-Gibraltar är lika lång som sträckan Gibraltar-Kerne.
   Redan AEN:s undersökningar visade att antika sjöfarare var mycket skickliga på att bedöma seglade distanser, och ett mått på kartan ger vid handen att kartagerna bedömt med beundransvärd exakthet (såvitt ön Herne antages som måttplats). Sträckan Gibraltar-Kerne är blott något längre.
   Kanske kartagerna, skolade på Medelhavet, underskattade krafterna i de söderut drivande passadvindarna och den kanariska strömmen.

[1] Χρετης· | Khretes. Skrivaren lämnar ordet utan accenter - ett tecken på att han ansett ordet vara korrupt. Det kan röra sig om Χρεμέτης | Khremetes - nämnd av Aristoteles i Meteorologikan 350b12. [JB] Namnet har föreslagits vara en grekisk version av det fenikiska Naar kheremat | Vinstockarnas flod.
   Khretes kan avse Senegalfloden [JR] - under regntiden seglingsbar flera hundra kilometer uppströms. Flera sjöar, bland annat den stora Lac de Guiers, har förbindelse med Senegal, och kan vara den anförda sjön med tre öar.
   WFGL förslår floden Tijirit för Khretes. Han menar också att man inte seglade uppför floden utan passerade dess mynning. Texten ger visst fog för den tolkningen: Man "korsar" floden, och ordet för "sjö" kan betyda "bukt". Texten skulle då lyda:

Vidare, korsande mynningen av en stor flod kallad Khretes, kom vi till en bukt i vilken fanns tre öar, större än Kerne. Efter en dags seglats bortom dem nådde vi buktens bortre ände.

WFGL befinner sig således ännu i Arguinbukten. Han anser även att de stenkastande vildarna - på klippor vid denna bukts ände - kan ha varit schimpanser.

[2] Valet av ordet "närmanden" ger en önskvärd dubbelmening - å ena sidan en konkret, "att närma sig land då man vill göra strandhugg", å den andra en social betydelse, "att närma sig någon".
   Denna dubbla betydelse - att närma sig någon med skeppet - står levande fram i kartagernas sätt att idka handel i dessa trakter, skildrat av Herodotos:

Kartagerna berättar att de idkar handel med folken bortom Herakles stoder. Då man anlänt med sina varor, lägger man dessa på stranden och återvänder ombord. Så tänder man en kraftig rökeld till bud för de infödda. Dessa stiger ned på stranden och lägger vad de anser vara en skälig mängd guld vid varorna, därpå drar de sig tillbaka. Kartagerna stiger nu iland och dömer om guldet. Finner man det tillräckligt seglar man sin väg, finner man det snålt återvänder man ombord och väntar. De infödda återvänder då och lägger till mer guld, detta till dess alla är nöjda. Fullständig hederlighet råder: Kartagerna rör aldrig guldet, liksom de infödda aldrig rör varorna, förrän köpet fastslagits och guldet tagits därifrån.

De historiska böckerna
4:196

[3] Västafrika har genom historien sett stora folkomflyttningar och det är förvisso prekärt att jämföra med nutidens situation, men idag råder vid Guineas och Sierra Leones kuster en fantastiskt komplex språksituation, i vilken flera språkgrupper gränsar tätt intill varandra.

Den skogsklädda udden har identifierats både med Kap Verde, dagens Dakar och Afrikas västligaste punkt, samt med Kap Palmas, Liberias sydligaste punkt.
   WFGL sluter sig till det senare scenariot, vilket förutsätter att flottan höll god men inte osannolik fart: Omkring 130 km per dygn.

Om Kap Palmas antas som den förbiseglade udden, är havets enorma vidd Guineabukten. Flottan rundar kapet och finner ett jättehav vikande åt öster.

Om Bijagosöarna varit utgångspunkt kan fem dagars seglats innebära distansen till Kap Palmas. Här förevisar dock inte kustlinjen en distinkt bukt vid Kapet.
   WFGL anser att Hanno bunkrat färskvatten vid Kap Palmas, och om detta kap är styckets utgångspunkt är Västers Horn Kap Three Points i dagens Ghana. Passagen bör då tolkas som en ansegling mot udden i den bukt som befinns utanför Axim.

[2] Texten anger att sjöns vatten "var av samma slag som havsvatten" - d.v.s. var salt eller bräckt.

Ön med den inneslutna saltsjön kan tyckas svår att lokalisera, men stycke 16 anger ett mått: Ön är minst fyra dagars seglats från eldberget Theon Ochema - vilket är Mount Cameroun.
   Detta mått placerar ön i Beninbukten i höjd med dagens Lagos. Här företer kusten också en kaotisk topografi: Lagos ligger på en smal, armlik, landtunga, inneslutande en stor vattenmassa förbunden med havet, inom sig i sin tur härbärgerande öar. [WFGL]

Vi rodde i all hast förbi denna rökfyllda eldtrakt, från hvilken stora eldströmmar utgöto sig i hafvet. Landet var otillgängligt för hetta.

AEN s. 112

Den förste att framföra Mount Cameroun som kandidat för Theon Ochema var själv en resenär av format - Richard Francis Burton. AEN å andra sidan, trots hans i många fall stora beundran för sina föregångare, anser vulkansekvensen fabulös och uppdiktad.
   Mount Kakulima i Guinea och Teneriffa har framförts som alternativ, men det förra vulkanberget har varit inaktivt i tusentals år, det senare är osannolikt av flera skäl - kronologiska, geografiska, maritima.
   Andra förslag (som svedjebränder anlagda av infödda eller en skogsbrand i Sierra Leone) är knappast värda att ens beakta då de är absurda. Textens upphov är en rapport av erfarna skeppare, inte ett hopkok av lögnare eller naivister.

Med avseende på detta eldberg, citerar Plinius den redan omnämnde Polybius: "imminens mari mons excelsus aeternis ardet ignibus, Theon Ochema dictus Graecis" - ett högt berg intill havet, lågande av ständig eld, av grekerna kallat Theon Ochema (Plinius dä:s Naturalhistoria VI:35.197).

Mount Cameroun reser sig över 4000 meter direkt från kustlinjen - en plats som räknas till en av Afrikas mest spektakulära - och vulkanen är aktiv än idag.
   Utbrottet måste ha varit kraftigt då strömmar av lava ohejdade och ännu glödande nådde havet. Vulkanen hade ett utbrott senast 1999, då bergets sida erupterade på 1400 meters höjd. Den gången stannade lavaflödena 200 meter från kustlinjen. Fortsatt seismisk aktivitet har registrerats sedan dess.

Båda alternativen för in fastlandet i scenariot, vilket är nödvändigt om "Gorillas" i stycke 18 är stora primater: Dessa simmar inte i havet ut till öar. Både i Librevilles lagun och Fernan Vaz vatten- och djungelområden är däremot samtliga för stycke 18 föreslagna arter - Människa, Gorilla, Schimpans - fullt möjliga.

Vad fenikierna jagat och dödat är inte känt. Till antagandena hör pygméer, schimpanser, och gorillor.
    För människor talar inte mycket: Att benämna stora primater med ord lika applicerbara på människor var inte ovanligt - det försiggick in på 1800-talet. Ett exempel på begeppsförvirringen är titeln på Edward Tysons anatomi av en primat, tryckt 1699:

Orang-outang, sive homo sylvestris: or,
The anatomy of a pygmie compared with that of a monkey, an ape, and a man. To which is added, A philological essay concerning the pygmies, the cynocephali, the satyrs, and sphinges of the ancients. Wherein it will appear that they are all either apes or monkeys, and not men, as  formerly pretended.
By Edward Tyson.

    Förvirringen minskar knappast i ljuset av att man idag anser att Tyson i själva verket undersökte en schimpans, eller dess släktfrände en bonobo, eller om man som JR föreslår, så sent som 1976, att "[Gorillas] kanske är orangutanger", vilket, det måste vi väl en gång för alla känna till, är namnet på en rödhårig storapa som överhuvudtaget inte finns i Afrika, men som än idag kan benämnas Pongo pygmaeus… etc. etc.

Mot människor, och för primater, talar den bevittnade kroppsbehåringen, samt den praktiska sidan av slakten: Människors hud är svår att dra av och bevara.
   Frågan kan ställas varför just denna jakt skildras, och varför dessa hudar återförs till Kartago? Plinius antyder att de fungerade som ett slags bevis. Det kan avse ett bevis på att man nått ekvatorns mytomspunna regioner. I denna ekvatoriella lore spelade pygméer en framträdande roll som denna regions säregna innevånare. Kartagerna må ha dödat primater, men kan ha ansett dem vara pygméer - i meningen att de tillhörde ett "ekvatorfolk".
   Plinius säger att hudarna ännu ska ha funnits till beskådande i gudinnan Tanits (Tanit Pne Ba'al | Baals gemål) tempel i Kartago vid tiden för stadens ödeläggande. Häri ligger en oroande konsekvens vilken skänker trovärdighet: Att kvinnors hudar skulle ha placerats i en gudinnas tempel. (Plinius dä:s Naturalhistoria VI:36.200)

Inspirerad av Hanno, gav långt senare Thomas S. Savage detta namn till en av honom i Västafrika påträffad stor primat i Notice of the external characters and habits of Troglodytes gorilla, a new species of orang from the Gaboon River - Boston Journal of Natural History 5, 1847.

[2] I översättningen har utelämnats ett möjligt avslut på satsen.
   Texten anger att "Gorillas" försvarade sig med- och/eller kom undan på grund av- något, men skriften är korrupt. Det relevanta orden är το̃ις μετρίοις | tois metriois. Bland förslagen till rättelse återfinns: i. Petrois |  kastande stenar - ii. Meteoorois | genom tillflykt till höjder/branter - iii. Neotrophois | (försvarade sig skyddande) sina ungar.

Här bör påminnas om att texten är kopierad över århundraden. Det sista förslaget kan se orimligt ut i maskinell text, men WFGL anser förväxlingen vara möjlig vid manuell transkribering i flera led.
   Stenar har länge accepterats som rimligt och flera editorer väljer denna tolkning, men JB anser petrois tvivelaktigt då artikelns (tois) användning är oförklarlig i samman-hanget. Han anser att stycket ännu inte givits en trovärdig lösning.

*

Återfärden skildras inte - men den måste ha varit mycket svår då både vindar och strömmar från norr motade flottan tillbaka. Kartagernas skepp gick inte bra mot vind, och roddarna måste ha förgåtts i den ekvatoriella fukten och hettan.

Arrianos nämner i sin Indika Hannos färd:

Libyern Hanno gav sig ut från Kartago och färdades bortom Herakles stoder. Han gick ut i den yttre oceanen, med Libyen på babords sida, och seglade mot öster i allt som allt trettiofem dagar. Men då han till slut kunde vända söderut drabbade honom allehanda svårigheter: vattenbrist, brännande hetta, och strömmar av eld fallande i havet.

Anabasis Alexandri
VIII:43

Arrianos skriver under det andra århundradet - närmare 700 år efter Hanno - men passagen utgör ett naturligt appendix till Hannos sista rader, och antyder de vedermödor återfärden innebar.
   Arrianos stycke är signifikativt också såtillvida att det beskriver hur Hanno rundat Kap Palmas och faktiskt gått vidare till Beninbukten: Han har färdats långt österut innan han på nytt kunnat vända söderöver, in i ett brännhett land.
   Då den antika uppfattningen av hur den afrikanska kontinenten såg ut avviker från den av Arrian beskrivna, kan hans uttalande ses som tecken på att han skriver utifrån information som är avhängig empirisk observation, samt att han haft direkt tillgång till en version av Hannos Periplus.