Föreställningar om textens självtillräcklighet gränsar
förskräckande nära purism - en strävan att upplösa skriftens själva
vehikel, att illusoriskt lyfta texten från dess transport och försöka ljuga bort
textens
egenskap av kropp. Då måste förvisas inte blott ornament och bild,
utan även skriftens förmåga till mångtunga.
Det är inte länge sedan
litterär text med
självklarhet kunde illustreras, därtill själv kunde stå fram med iögonenfallande gestik
- per ornerade bokstäver och det glyfiskas
intrång i stavelseleden.
Osökt (?) gör Weimarck sig påmind (Nya borddansen). Krafter liknande
dem som strävar att fuska bort anatomibordet, vill göra sig av med tecknets
kärl. Det drömda synes vara en från det glyfiska befriad och i allt självtillräcklig
Text, akroppslig och ren, berövad sitt kärl och därmed sin potential
för omrörelse.
Nej. Att bejaka kärlet för omrörelse och tala med
kluven tunga.
En välartikulerad gräns ord|bild är blott ett påfund av många
möjliga. Gränsen kan visa sig, å ena sidan i direkt åtskiljande - då
åsikten förfäktas att bilder inte hör hemma i "riktig"
litteratur - eller i ett traditionellt upplagt växelspel - då betraktaren
leds att stanna upp här och där för att beundra konsten, och därpå leds
att fortsätta med läseriet.
Men är det ännu möjligt att skapa mellanregister i vilka tvekan råder
om vissa glyfers egentliga tilltal - om de är erfara som läsbara
skrifttecken, som bild, eller bådadera? Vad som åsyftas är inte ett
upphävande av skillnaden mellan hur vi erfar ord och bild, utan vad som
kan uppnås i framställandet om det i de vattentäta skottens ställe
sätts en glidning.
Inför en illuminerad volyms
lysande gester blir den moderna textpuristen i oss villrådig, för att inte tala om
svindeln inför hieroglyfer eller kilskrift. Denna vertigösa gungning
är fruktbar, och medlen för dess framkallande borde återuppfinnas.
Att bemänga och blanda - som mineral förskönas av orenheter - det
är mångtunga. Illustrationer, vinjetter,
nedkastade glyfer, främmande ord - även på fiktiva språk -
vilka står fram som "saker på sidan" och därmed bevarar kärlet i känning.
Därtill en strävan mot paritet och jämställdhet i framställandet,
vilket inte är detsamma som att låta påskina likhet i upplevandet.
Att låta det polyglotta
pågå i en gest - inte i betryggande växelverkan.
Till utgångspunkt togs
illustration, men även texten kan ju gestikulera - per den påhittade Glosan, Listan, Referensen,
Menyn, Receptet,
Anvisningen, Abstrakten, Fotnoten... Ett uppslag kan och bör betraktas
även som bild, och mångtungan animerar och gör synliga texthudarna. En
livfullhet, liksom eldad av det provisoriskas energi, gör sig gällande
då flera former samsas på arken.
Till slut är en betydelsefull egenskap hos det polyglotta bejakandet av
brist. Vid användandet av flera metoder för framställning sägs
underförstått att varje metod är bristfällig, men att arbetet - nu
flerskiktat likt en förkastning, det vill säga en sann
gestaltning av hur historia existerar - försöker att inte vara det.
Då
kan stå fram en djupare mening av strävan "att
finna det rätta ordet".
