Vi har förts hit av den Kejserliga Preussiska Akademin för Maskiner och
Primater, förts över havet i brädlådor till en ö, på ön till en plats
vid foten av ett vulkanberg, på platsen till en inhägnad utan egentliga
utsikter, och under hela denna besynnerliga färd blivit betittade och
klämda på av doktor Iris Wilhelmina K och kandidaten Wolfgang.
Vi är ett outrett species schimpans med högt utvecklad
tektonisk förmåga. Det förra betyder att vi är namnlösa, det senare
att man gör stor affär av att vi kan gå upprätt. Om Ni förvånas över
vårt minne, sluta med det. Vi kan försäkra att vi kommer att minnas ön
och inhägnaden, doktor K och Wolfgang och många andra ting, till den dag
vi somnar in i vårt sista näste. Om Ni förvånas över vårt språk,
fortsätt så - vi är själva förvånade. Orden är inte våra, de är
inte Era, de är som bältdjur: bepansrade hemlighetsfulla väsen på
marken. Bältan kan sätta av i språng eller stå blickstilla. Då
bältan spelar död är den både där och inte där. Man kan fråga: "Är
du där, bälta?" Man kan låta den vara, eller försöka slå ihjäl den.
Utöver människorna själva, är det mest förunderliga
på denna plats utan tvivel de svårtydda turerna vid frukost, lunch och
middag. Till att börja med gav man oss att äta utan krumbukter, men
numera vill Wolfgang inte ge oss maten - istället hänger han bananer i
takets galler. Där vinkar de, så goda, svarta och gula, små och söta,
men alltid utom räckhåll för oss, och vi förväntas utföra en alltmer
besynnerlig exercis för att komma åt dem. Första gången släpade
Wolfgang in trälårar i inhägnaden. Så lämnade han oss utan ett ord.
Vi stod handfallna. Varför hänga bananerna där? Varför skämma vår
inhägnad med dessa hemska lårar, vilka vi mindes med fasa från vår
sjöfärd? Vi förstod att vi på något vis förolämpat honom och
ägnade dagen åt en villrådig konferens - vi gastade och mumlade, än
tillsammans, än var för sig, tiden för frukost kom och gick, så också
lunch, och ännu då mörkret föll hade vi varken blivit klokare eller
mättare. Wolfgang och doktor K hade hela denna tid försökt hålla sig
gömda i närheten. Detta fann vi först vansinnigt komiskt, men den komik
finns ju inte som räcker en hel dag. (Vi ropade också åt dem att
variera sig, men de ville inte svara.) Vi övergav då våra fruktlösa
spekulationer. Vi staplade trälårarna på varandra, byggde med
andra ord ett träd till de trädlösa frukterna, och klättrade
upp och tog ner godsakerna. Då steg doktorn fram, och i hennes släptåg
Wolfgang. De var nu båda mycket vänliga och ville dalta med oss.
Självfallet trodde vi att allt groll, känt och okänt, nu var utagerat -
WA-HA! - som vi tog miste! Dagen därpå hade lårarna fyllts med sten!
För att få tag på frukten måste vi alltså först ta ut stenarna för
att alls kunna stapla lårarna! Vi antog att avsikt låg bakom dessa
övningar, vi menar en utstuderad baktanke, kanske sprungen ur leda,
dumhet eller elakhet, kanske ur en oförmåga att sitta ned och uppskatta
frukt, men vi har numera slutat spekulera och finner oss i doktorns
påfund - de är trots allt inte smärtsamma, om än outhärdligt
tråkiga. Lårarna har försetts med lock och hänglås, och en svart
låda står i inhägnadens ena hörn. Våra måltider föregås således
av denna tur: Gå till svarta lådan, öppna lockets hasp och ta ut
nyckeln ur lådan, gå till lårarna, låsa upp låset på varje lår,
öppna den och tömma den på sten, så stapla lårarna på varandra, etc.
Denna enfaldiga matvetenskap benämner doktor K helt högtidligt "kommandosekvensen".
Doktorn vill gärna se det som en övning för minnet, men vi tvivlar. Avsikten
tycks vara att krångla och syftet att fresta på vårt humör.
De liknar oss, Wolfgang och doktor K. Wolfgang har en kittlargren mellan
benen, det vet vi säkert, vi har sett den flera gånger om nätterna.
Förmodligen har doktor K ett kittlarhål, men det återstår att se.
Wolfgang liknar oss också i det att han tillbringar en stor del av dagen
under doktor K:s finger. Fingret är ofta i luften, pekande hit och dit, och
Wolfgang ilar, ja ilar mer än vi, i alla väderstreck ledd av detta finger.
Wolfgang menar något, blir tillrättavisad, menar något lite igen, får en
åthutning. Detta ideligen. Med denna lek trivs de och vi kan inte begripa
varför de inte vill handha varandra, vi menar vill klappa och klia, kittla
och stryka, varandras huvuden, ryggar och bakar, eller Wolfgangs gren och
doktor K:s förmodade hål, då skulle trivseln växa till stormtrivsel
under höga tjut. Vi har enträget propagerat för detta men aldrig blivit
hörda, senast då doktorn försökte hantera oss med verktyg - så oerhört
enfaldigt. Vi ville visa det rätta sättet, men hon skrek och ställde sig
käpprak i ett hörn av inhägnaden. Hela hon, vi menar framsidan, avvisade
oss utan tvivel, men då hon lyfte fingret och gick sin väg såg vi att
hennes örsnibbar och baksida övervägde att trivas med oss. Vi satte då
av i cirklar och ropade för att locka henne tillbaka. Wolfgang å sin sida
stod mycket stilla, upptagen av de funderingar som skiftar färgen i
människors ansikten.
De har en koffert. I kofferten förvaras skyltar med tecken. Wolfgang visar ett par tecken, vi förväntas apa efter, så vi visar ett par likadana. Det hela är fantastiskt tråkigt och vi tuggar ibland på tecknen. Maten här är inte dålig, men vi är inte helt vana vid den
- vi får gaser och outhärdlig klåda i tandköttet, då kommer hörnen på tecknen väl till pass. Idag försvann
exempelvis 
Då kan Wolfgang och doktor K studera oss noga och kratsa på papper, eller jämra sig och försöka rädda ett tecken innan det gnagts till smulor. För att vara lagda åt det språkliga är alltså Wolfgang och doktorn osedvanligt, för att inte säga olyckligt, fästa vid tecknen i kofferten. Deras beroende gör dem illa rustade för tankesprång, som att tänka diet till tandkött, vitkål till klåda, gasös vantrivsel till vaniljdoftande glädje med mera i samma riktning.
Ett öronbedövande krux av metall föll från himlen. Ur kruxet visade sig en lingvist. Han var inte imponerad av kofferten med tecken, än mindre av oss. Lingvisten var en pekare som doktor K. Han pekade på oss och sade
"Apor är apor. Och namnet Wittgenstein bör få varje äkta lingvist att störta mot nödutgången." Han pekade mera och lade ut texten om självgenerativ grammatik och arbiträr alstring av betydelse. Till slut sade han:
"Alla människor är av naturen poeter." Vi kastade sten på honom och ropade CHA-CHA-WO-ESOS.
[1]
Idag infördes nya stationer i matgången: Ett blått skåp och en röd hink. I hinken ligger nyckeln och hinken själv står
utanför inhägnaden. I svarta lådan finns istället en avbitartång. Vi tar avbitaren ur svarta lådan, går till blå skåpet, öppnar skåpet, tar ut tre käppar omvirade av rep, knipsar av repet med avbitaren, sätter ihop käpparna till en enda lång käpp, sticker ut käppen genom gallret och lyfter in röda hinken. I övrigt är allt sig likt och vore trist att upprepa här. Om
kommandosekvensen förut bestod av 9 kommandon, så består den nu av 18 - allt detta enligt doktor K. Vi tvivlar
fortfarande. Man kunde lika gärna säga 22 eller 30 eller rentav 118. Det är en definitionsfråga.
På natten visade sig Wolfgang. Han vankar ofta naken i mörkret, vit och kal
- vi menar helt bar: blott iförd kalufserna på huvudet och på mitten. Han är då liksom tröstlös och talar med sig själv, skrattar, gråter, hickar, klagar hip-hip-hurra, allt detta om vartannat. En gång hukade han på alla fyra och ylade mot vulkanens skugga. Inatt förblev han dock tektonisk och turnerade vid inhägnaden, envist ältande, plötsligt skrattande, så muttrande och ryckande i gallret, som om han och inte vi var instängd därute. Han sade:
KOO-GII-TOO-HI-HI-HI-OI-OI-HI-HI
RRR-GO-ZUM-HA-HA-HA-OAA
HA-HA-HA-OAA
Wolfgang är utan tvivel inte en apa utan en hel och äkta människa - vi menar ett verkligt lingvistiskt specimen: en arbiträrt alstrande varelse med självgenererade hål i huvudet och grammatiska sorger i hjärtat. Vi är inte som ni. Ni är arbiträrer i behov av tröst. Ni är ledsna, alltså hittar ni på. Vi behöver ingen tröst. Vi kastar sten på språkvetare och säger CHA-CHA-WO-ESOS.
Ordet kan sätta av i väldig fart, eller det kan stå stilla. Då ordet spelar död är det både där och inte där. Man kan låta det vara, eller försöka slå ihjäl det. Ord, är du där? Du kan borra och gräva, bita och riva, klättra och hoppa ur varje bur som satts omkring dig.
Ingen konstruktion kan stå emot aprikets skratt.
Bortom gallren reser sig stammarna.
Bortom bräderna börjar skogen.
Det kommer att ske.
